Övertyga läsarpubliken eller den egna författarrollen?
Man brukar tala om andra boken-syndromet. Hur svårt det är som författare att skapa igen när man fått ur sig den första kraftansträngningen. För mig var vare sig den första, andra eller tredje boken några syndrom. Däremot har den pågående fjärde haft trotsålderns syndrom.
På diverse panelsamtal och bokmässoscener ska man beskriva sitt verk gärna så koncist, lockande och relevant som möjligt. När jag debuterade gav många rävar i branschen mig rådet om att kunna beskriva verket genom en ”storslagen intresseväckande mening”. Vissa var kanske lite sarkastiska när de berättade om tvånget att stå som verkets förenklade marknadsförare. ”Beskriv din bok med en mening” och ”berätta kort vad din bok handlar om” är välbekanta frågor ställda av halvintresserade moderatorer.
Men visst är det så, en förenklad mediasexig och slagkraftig beskrivning lockar till större läsintresse hos publiken. Speciellt under bokmässorna där scenerna avlöser varandra och det alltid ligger en mer intressant bok än den egna bakom hörnet. Det blir svårt att prata om verket ur något mer djuplodande än korta fraser, 22 minuter rinner en ur munnen. Stundvis har panelsamtalen liknat pitchningstillfällen där man håller ett trettio sekunders långt hissipuhe där mottagaren därefter avgör om ens verk är värt något.
När man gjort detta efter ett par böcker börjar man småningom reducera sitt författarskap till slagord och marknadsföringsbara meningar. Man växer in i en övertydlig image där stilgreppen kan kategoriseras av både läsare och branschfolk. Att bli läst bok efter bok innebär också att förhålla sig till en författarroll där mottagarna förväntar sig ett visst typ av innehåll. Det blir lätt bekvämt att sätta sig i den rollen och leverera det förväntade.
Eftersom jag reducerat och format en bild av vad mitt författarskap består av blev det plötsligt mycket motstridigt när nya format dök upp. Läsarna, förlagsredaktörer, litteraturforskarna och de egna förväntningarna skulle skriva något helt annat. Författarrollen skulle leverera socialrealistiska dikter om samhällets skuggsidor. Det skulle utmanas till teoretiska nivåer och jag skulle bli vuxen författare, den vuxna punkförfattaren är nämligen teoretisk hade jag fått för mig från pitchingarna. Så när armarnas smekningar övertygande viskar om hur mycket jag älskar, hur mycket jag älskar kärlekens svallvågor, var jag förbluffad. Vad fan är detta för kärleksdikter om erotiska och sårbara möten? Jag är ju punkaren! Inte nån jävla loverpoetrygirl! Jag vill vara hård och onåbar, sitta med en öl i famnen medan jag driver runt på stipendiepengar och haistattaa omgivningen paskaa.
Jag har genuint överraskat mig själv med hur jag kunnat skriva om sådant jag tidigare nästintill förkastat. I ett halvårs tid försökte jag arbeta på manus som aldrig tog fart. Teoretikerna lyckades inte övervinna det bultande underbart naiva. Kärleksdikterna stod lurande med sin famn bakom varje pitchning. Jag var tvungen att kapitulera för en bok som inte överensstämde med den identitetsstödda tryggheten. Ville länge ljuga och säga att jag skriver något annat men en plötslig loverpoetrygirl hade andra planer.
Rosanna Fellman
Rosanna Fellman (s.1995) on lavarunoilija, kirjailija ja luennoitsija. Hänen viimeisin runokokoelmansa Det Jakobstad ingen vill ha (Förlaget M, 2024) / Pietarsaari, jota kukaan ei halua (Kniga, 2025) palkittiin Svenska Ylen kirjallisuuspalkinnolla.