Författaren och AI
I november tackade jag ja till att hålla ett tal. Det var min vän som frågade och jag hann inte tänka efter innan jag hörde mig själv säga ja. Det var frågan om ett tal på självständighetsdagen inför 350 högstadie-, lågstadiebarn och lärare.
Jag tänkte länge att det är lugnt, det där talet får AI skriva åt mig, nu skulle jag verkligen använda mig av AI, nu hade jag min chans att komma lätt undan. Jag skulle hålla talet den 5.12 och den 4.12 skred jag till verket och bad Copilot skriva ett tal om frihet till mig. Genast fick jag ett kort tal, som var väldigt intetsägande. Jag bad om ett tal som var inriktat till yngre lyssnare. Sedan ett tal om frihet som var KAJ-inspirerat. Sedan ett tal om självständighet och sedan ett självständighetstal som Ann-Luise Bertell skulle skriva det. Jag prövade alla varianter.
AI levererade tal efter tal. De var trovärdiga, och sanna på sitt sätt, men orden betydde ingenting. De var plattityder och de hade förstås ingenting att göra med det som jag ville säga. Och skämten var på riktigt värdelösa. Jag kunde inte ställa mig upp och läsa orden av AI, för de var inte mina.
Så här skrev AI, bland annat: ”Låt oss aldrig glömma att frihet, precis som en riktigt bra KAJ‑sång, blir bäst när man sjunger den tillsammans.”
Kvällen innan insåg jag att jag måste skriva talet själv. Jag hade inte tid, förstås hade jag inte tid. Och det var sent. Det stod stilla i mitt huvud. Och talet skulle helst vara femton till tjugo minuter långt, jag var själva huvudattraktionen på skolans självständighetsbal.
Det fanns inte en chans att jag skulle kunna hålla ett tal som AI skrivit. Om jag skulle fara till en skola för att tala inför barn och ungdomar, ville jag ju säga något som är på riktigt. Något som betydde något för mig. AI saknade personlighet, erfarenhet, stil, kunskap, allt det som gör mig till en författare, allt det som gjorde att jag fått frågan att hålla talet.
Men jag kavlade upp ärmarna och satte i gång. Jag skrev om mina erfarenheter och mina tillkortakommanden. Jag skrev om min egen tid i högstadiet. Jag kom på att talet handlade om att vara en självständig människa. Jag skrev om en gammal man som jag träffat och som betytt mycket för mig, han hette Verner och var född 1917. Jag skrev om vad Verner skulle ha sagt till barnen som lyssnade.
” Verner skulle säga: Tänk ibland på att ni har en egen fantasi. Tänk på era drömmar om nätterna, tänk på allt ni lekte och hittade på då ni var små. Det är den här fantasin som har gjort att vi människor har uppfunnit och skapat allt som vi gjort i världen, från flygplan till telefoner till Bara bada bastu. Det är er fantasi som gör att ni kan tänka på vad ni vill bli i livet, vad ni vill göra, vad ni tycker om. AI kan hjälpa oss med mycket, göra det lättare för oss i våra liv, men vi ska inte ge bort hela vår fantasi, vår förmåga att hitta på och skriva och tänka själva till AI. För då om någonsin, förlorar vi vår självständighet.”
Jag höll talet. Barnen och ungdomarna satt knäpptysta, hela salen lyssnade. Det var en fin stund, mina ord, ja mina ord, nådde fram. En människa som berättar om sina egna erfarenheter på riktigt, kan hålla en hel gymnastiksal full med barn i sin hand.
Nu i januari var det en tioårig grannflicka som frågade mig: Vem var den där mannen som du talade om då du höll talet? Och jag fick berätta igen.
Ann-Luise Bertell
Ann-Luise Bertell bor i Vörå, Österbotten och är författare, regissör och skådespelare, tidigare teaterchef för Wasa Teater. Ann-Luise har skrivit dramatik, prosa, noveller och en barnbok. Hennes senaste roman Skuggas utkommer på finska i vår under namnet ”Halun ja surun maa” på Karisto. Sedan hösten 2025 är Ann-Luise författare på heltid. Detta är hennes första kolumn i Kirjailija.