Allvar och lek
Skriv något om att skriva, krafsade jag ner i min kalender när jag blev ombedd att skriva den här kolumnen.
Senare fastnade jag för den tanken, och lekte med den medan jag promenerade med hunden på stranden under en av de gråa, blåsiga sommardagarna som vi fick så många av i år. Tänk att det är möjligt att skriva om att skriva! En konstform som kan beskriva sig själv, finns det flera sådana? Kan man måla om att måla, eller göra musik om musik? Tankarna körde ihop sig där, blev till en färggrann spiral medan jag försökte föreställa mig hur det skulle gå till.
Det slutade i alla fall som det brukar sluta: med en känsla av tillfredsställelse över att det är just skriva jag får göra. Tursamt, eftersom jag uppenbarligen är begränsad som konstnär eller musiker.
Förnöjelse är en känsla jag är ganska van vid. Ofta tänker jag på hur roligt det är att jag i princip får hitta på saker och skriva ner dem, och att det är mitt arbete.
Vi pratar mycket om hur tungt och otacksamt det är att vara författare. Världen har förändrats och folk läser inte lika mycket, det är AI och maskiner som äter böcker och låga royalties från alla håll och ljudböcker och katastrofer. Det är ändå inte hela sanningen.
Sanningen är också att det finns oräkneliga människor som läser böcker, och som också drömmer om att skriva. Jag möter dem när jag drar skrivarkurser och när jag håller föredrag, och i tusentals inlägg på Instagram.
“Hur gör du när du skriver?” frågar de ibland, och jag förstår att de vill ha ett tydligt svar som är till konkret hjälp. En rutin att följa, ett tips som verkligen fungerar, en metod som pålitligt förvandlar tankar till text.
Men jag är ganska dålig på alla de där sakerna, så ofta säger jag ändå bara samma sak: “Gör det inte om det inte är roligt! Man måste inte skriva, det är helt frivilligt.”
Och det är kanske min djupaste sanning. Jag tycker inte att det ska behöva vara plågsamt att skriva, jag köper inte bilden av den lidande konstnären. Jag tycker att skapandet gärna kan få komma från glädje, iver, intresse och förundran – utan att skapelserna behöver bli infantila eller torftiga.
Jag satt en gång på en scen och berättade för publiken att jag egentligen tycker att skrivandeprocessen ofta är som att leka med dockskåp. Jag minns hur det var när jag var fem år gammal, hur totalt jag kunde leva mig in i leken; mina dockor fick ett liv och en bakgrund och en berättelse, de fick förhoppningar och planer och gräl och kärlek. Jag upplever samma känsla nu när jag skriver, samma möjlighet att existera i en annan verklighet, leva ett annat liv.
Jag insåg medan jag sade det att det inte var vad publiken hade väntat sig, men jag håller fast vid det. För mig är skapandet en vuxen förlängning av den lek jag älskade som barn. Även när jag skriver om krig, om bomber som faller, hus som brinner upp och människor som dör. Alla som har hört barn leka vet att deras lekar inte alltid är ljusa och lyckliga, de heller.
Jag är glad att jag har fått fortsätta att leka. Jag hoppas att ni också får det, om det är det ni vill.
Karin Collins
Karin Collins (f. 1976) är en författare som bor i och skriver om Hangö. Hon har skrivit både spänningsromaner och historiska romaner, bland annat en trilogi om Hangö under krigsåren. Karin var länge bosatt i England, och har studerat engelska och franska. Foto: Paulina Rökman.