Narcissus och ugglan
Inför att min förra bok skulle komma ut ville jag ha ett nytt författarporträtt. Det fanns ett par helt bra äldre bilder på mig men jag tänkte att kvinnor inte ska hålla på och försöka använda gamla bilder i hopp om att se unga ut. Det är en poäng i att ta nya bilder och jag hade också en vag idé om att jag ville ha en bild som inte var leende. Jag kände mig uppgivet trött på samtidens författarporträtt. Varför försöker så många skrivande människor i desperation utmana reklamvärldens superstjärnor eller glassförsäljare? Varför förväxlas skönhet med ett säljande utseende? Och varför i hästrumpan är det så viktigt hur författare ser ut?
En skicklig och vänlig fotograf stämde i alla fall träff med mig och tog mängder av foton i en vacker miljö. Jag valde ut ett som jag tyckte såg bra ut på min skärm och skickade filen till förlaget. Men när bilden väl började spridas i offentligheten greps jag av avsmak. Skuggorna under mina ögon var enorma och hela bilden verkade tillplattad uppifrån. Ju mer jag tittade på fotot, desto mer klarnade sanningen: jag såg ut som en uggla i peruk. (Ett runt ansikte inramat av buskigt hår, en smal krokig näsa och en komiskt självmedveten min.) Sannerligen en tjusig parodi på Minerva. Med den här bilden som merit kunde jag ha fått rollen som Ugglan i Nalle Puh i ett amatörskådespel.
Det plågade mig att bilden seglade omkring överallt som en representation av mig. Som om fotografiet var logon för min skrivargärning. Till slut började jag undra om det i själva verket var den där främmande ugglan som skrivit min bok.
Just nu håller jag på och färdigställer en bok om Jean-Jacques Rousseau. Jag tecknar hans dramatiska liv och läser hans visionära romaner och filosofi. Ska jag använda ugglebilden när jag försöker få publiken att intressera sig för den här boken eller ska jag låta ta en ny? Går det alls att tänka sig att en bild helt oskyldigt illustrerar artiklar och recensioner eller kommer den att göra anspråk på att uttrycka författarens relation till sina läsare?
Om jag väljer ett nytt foto, hurdant borde det i så fall bli? Skall jag försöka ta en utmanande bild eller en inställsam? En domedagsbild som visar att jag skärskådar samtiden eller en komisk bild som antyder att jag kan skratta åt mig själv? Borde jag försöka se ut som Rousseau? Kanske det bästa vore en bild som signalerar sårbarhet och känslig närvaro (blicka ut i fjärran med bleka läppar…) eller en bild som anfaller offentligheten med brödsmulornas och ostkanternas autenticitet (författaren vid köksbordet, jordnära och långt från elfenbenstornet)? När har någon senast vägrat att alls ha en bild?
I Rousseaus monumentala brevroman Julie eller den nya Héloïse från 1761 låter hjältinnan ta sitt porträtt och skickar en kopia av det till sin hemliga älskare Saint-Preux. Först blir han himlastormande lycklig och betraktar hängivet porträttet. Men efterhand börjar han känna sig mer och mer beklämd. Porträttet är för vackert, för perfekt. Alla de små egenheterna är borta och framför allt saknar bilden den levande Julies växlande uttryck. Bilden förvandlar henne till ett stumt objekt, till vem som helst som bär hennes drag. Porträtt-Julie stirrar på honom med sina perfekta ögon och ju mer han betraktar henne desto mer ställer sig bilden mellan honom och hans kärlek. Han skriver till Julie att han inte vill ha porträttet. Hon blir oerhört sårad men så småningom förstår hon vad han menar. Kärleken har svårt att tåla bilden, den behöver befinna sig i den levande, ständigt föränderliga relationen. ■
Tatjana Brandt
Författarpresentation: Tatjana Brandt är en finlandssvensk författare och litteraturvetare. Foto: Vanessa Forstén.