Författarens sommarlov
Det finns två frågor jag hatar att få som författare.
Frågan “var får man tag på din bok?” gör mig djupt deprimerad varje gång (och det är ofta!) den ställs. Om jag behöver förklara fenomenet bokhandel och bibliotek för dig vet jag inte hur vi ska gå vidare – varken i det här samtalet eller som samhälle.
Den andra frågan gör mig inte deprimerad; den gör mig ställd, undflyende och lögnaktig. Den är också totalt ofrånkomlig. Syrran vill veta, frisören vill veta, grannen vill veta.
Får du ha nån semester i år då?
Så står jag där, med matkassar i händerna i trapphuset och börjar svara. Matkassarna glider i mina allt mer svettiga händer medan jag förklarar att jag nog ska försöka vara helt och hållet ledig ett par veckor, men att jag har några mindre deadlines som jag behöver förhålla mig till och sen börjar jag nog jobba igen ungefär kring skolstart, men bara i ett par veckor, för sen ska vi resa bort i tio dagar. Fast under den resan ska jag träffa min översättare och kanske besöka någon skolklass, i och för sig. Och sen så gör det ju ingenting om andan faller på när jag sitter där på sommarstugan under de där lediga veckorna och jag bara okynnesskriver lite, för jag har ju en idé jag verkligen skulle vilja dyka ner i, men inte riktigt haft tid för ännu.
När jag rabblat det får jag dåligt samvete. Allt det här är sant, men det är ju inte hela sanningen. Så för att inte ljuga för grannen så fortsätter jag: men de enda gångerna jag ställer väckarklockan under hela sommaren är när jag ska iväg tidigt på loppisrunda! Under tre månader håller jag mer eller mindre sommarlov och är den som nästan alltid kan tacka ja till en lunch eller för all del, tidig loppisrunda. Jag kan välja att ändå åka till kontoret när juni regnar bort och jag kan välja att fly till stranden när det är värmebölja. Jag är mycket mer ledig än de flesta.
Fast när jag lagt till det, blir jag irriterad. Det är ju inget jävla lyxliv, jag arbetar hårt för mina stipendiepengar! Se statistiken över antal skolbesök, möten, tågresor, deadlines, ord och tecken från hela vårterminen. Och om det inte övertygar: vet du hur svårt det är att stänga av, att allt njutbart också blivit något nödvändigt? De deckare jag halvsover mig igenom i hammocken, de samtal jag har med skrivande vänner sena kvällar, de tankar som surrar som humlorna runt mig när jag står i bärbuskarna med Karolina Ramqvists underbara sommarprat i öronen – allt detta är semester, men det är semester med en baktanke. Det är påfyllnad, det är content, det är hjulet författarhamstern i hjärnan springer i!
Direkt skäms jag. Vad är det att klaga på? Jag har ju valt det själv och jag vill ju inte jobba med nåt annat och … Men när jag väl kommit hit har matkassarna glidit mig ur händerna och grannen flytt in bakom sin egen dörr.
Jag tycker om livets spretighet, jag tycker om att granska sanningen från alla håll. Det är ju en del av vad jag älskar med att skriva och vara författare. Men som författare tycker jag ännu mer om när jag lyckas strömlinjeforma ett skeende och koka ner något till ett så exakt koncentrat som möjligt. Mitt liv blev till exempel femtio procent enklare när jag insåg att “nej tack, jag har tyvärr inte möjlighet” räcker som svar på mycket.
Men på frågan om semester har jag inga standardsvar. Då börjar jag hellre förklara fenomenet bokhandel och bibliotek för den oinvigde.
Ellen Strömberg
Ellen Strömberg (född 1987) är författare och bosatt i Jakobstad. Hon skriver för både barn, unga och vuxna och hörs även i svenska YLEs podcast Sällskapet. 2022 fick hon Augustpriset samt nominerades för Finlandia för sin ungdomsroman Vi ska ju bara cykla förbi. Fotograf: Jennifer Granqvist