Den stora glömskan
Inför utgivningen av min senaste bok letade jag på mitt tidigare förlags hemsida efter uppgifter om mig och min utgivning. Nada. Jag var bortsopad och utgivningen med. Då hade jag ändå gett ut ett försvarligt antal romaner och kriminalromaner, och ett par barnböcker på detta förlag och dess föregångare. Till sist hittade jag ändå en av barnböckerna bland uppgifterna om illustratören.
Jag kände mig bestulen på en del av min historia, den del som intimt hängt samman med mitt förlag. Med manusinlämning, redaktörssamtal, manusbearbetningar, nya samtal, avtal, marknadsföring m.m. Känslan av att höra till, av att vara en del av förlagets historia.
Att jag var raderad hade knappast att göra med att det nyaste manuset refuserats på det här förlaget. Jag tror snarare att det berodde på att jag haft en längre paus i utgivningen och att mina titlar an efter sålts på rea och sedan makulerats. Och när böcker makuleras, makuleras också deras författare ifall de inte gett ut något på en tid. Det här är knappast heller ett fenomen som gäller bara ett visst förlag. För det handlar om rationalitet, om webbsidor som inte är alltför belastade utan lätta att navigera. Bort med det gamla, alltså.
Jag minns samtidigt en av de första hemsidorna, med långa författarförteckningar. En backlist inte bara av titlar utan också, och framför allt, av författare och illustratörer. Förlagshistoria i komprimerad form. Det kändes fint att som relativt ung författare vara del av historien och sammanhanget. Och även att finnas i en obruten räcka av generationer, som hade läsare i en motsvarande obruten räcka.
Det är livsviktigt för litteraturen att ge ut nya författare, och främja mötet mellan dem och nya läsare. Men det behöver inte innebära en motsättning, räckan kan hållas obruten ändå. Jag är själv 70+ och läser brett, samtidig som jag förstås intresserar mig mera för litteratur som jag kan relatera till. Och där blir det allt mera tunnsått, och inte enbart av de självklara naturliga skälen. Historielösheten och fokusskiften bidrar också.
Mitt författararkiv finns numera på SLS, mina böcker på bibliotek och i deras arkiv. Och i ljudbokstjänsternas moln. Jag får fortfarande biblioteksersättningar och royalties, blygsamma men dock, som visar att det finns läsare av det jag en gång gett ut. Det är fint. Men det är min historia, mina sammanhang. I förlagets historia skulle jag gärna ha funnits än i denna dag. Oberoende av fusioner och splittringar, oberoende av all turbulens.
Jag skrev en gång en krönika här i Kirjailija med rubriken ”Yrke författare”. Den handlade om att försvara yrket och de egna rättigheterna som utövare av detta yrke. I dag är författarna långt mer utsatta än då jag skrev den för kanske tio år sedan. En gång i tiden ledde Google Books-projektet till omfattande protester och motaktioner i Europa. Nyligen fick Spotify in ljudböcker i all tysthet, och protesterna och motaktionerna blir på den enskilda konsumentens ansvar. Författarna själva kämpar förstås emot på olika plan, men de gemensamma aktionerna med förlag och bokhandlar är ett minne blott. Bortsopade minnen.
Böcker blir dagsländor, författare försvinner. Historielösheten breder ut sig.
Samtidigt undrar jag. Är det hybris att i dagens läge önska sin utgivning en plats i historien? Att se ett värde i att litteraturen på alla plan där det är möjligt har en lång och obruten historia, också annanstans än i de i och för sig fantastiska och viktiga arkiven?
Marianne Peltomaa
Marianne Peltomaa (f. 1951) är en i Esbo bosatt författare, som gett ut främst romaner och kriminalromaner. Hon har också jobbat på förlag med utgivning av läromedel. Hennes senaste bok ”Om detta talar vi inte” utkom 2022 på Scriptum. Foto: Markus Weckman