Den obekväma sanningen om att skriva med AI och varför det inte är så hemskt ändå
Vad ska man skriva om i en kolumn i en branschtidning för författare, frågar jag Chat GPT.
Som vanligt är jag ute i sista minuten. Jag hade inte förväntat mig att få ett vettigt svar, men blev ändå överraskad över hur dåliga förslagen var.
Chat GPT föreslog att jag skulle “dela med mig av mina insikter kring att skriva, redigera och publicera böcker”. Eller “utforska olika källor till inspiration och hur man hanterar skrivtorka eller brist på motivation”. Jag tvivlar starkt på att ni har lust att läsa om det.
Dessutom är chattbotten så urbota präktig och hög i korken. Och den glömmer hela tiden vilka direktiv jag givit och säger samma sak flera gånger. Det är nästan så jag blir kränkt. Min kompis kallar Chat GPT för “Mansplaining as a service”, vilket jag tycker stämmer ganska väl.
Sanningen är den att jag har undvikit att använda mig av AI i de mer kreativa delarna av mitt jobb. Det har jag en god orsak till. När verktyget var nytt skulle jag prova det för första gången, och jag ville be om hjälp med att skriva en ansökan till författarresidenset Circolo Scandinavo i Rom.
– Det vill jag gärna hjälpa dig med, Matilda! sa botten. Beskriv det projekt som du arbetar med för tillfället, så ska jag skriva ansökan åt dig.
Jag blev smickrad över vänligheten och berättade att jag håller på att skriva en roman om en liten flicka som inte klarar av att gå i skolan, fast hon vill.
– Vilket bra tema, sa botten entusiastiskt. Det låter verkligen intressant. Vill du att jag skriver boken åt dig?
När den värsta chocken över Chat GPT:ns fräckhet hade lagt sig, så började jag småningom att använda AI till de tråkiga, repetitiva och okreativa aspekterna av jobbet. Den är faktiskt bra på att skriva ansökningar på vacker engelska. Den är bra på att skriva korta synopsis på basis av långa manus när jag behöver pitcha in projekt till stipendieansökningar. Den omvandlar prat till skrift hastigt och lustigt, så jag kan spruta idéer medan jag är ute och går, och paketerar det hela snyggt i punktform. Jag kan be den göra roliga bilder, till exempel på mig själv i Spindelmannens utrustning.
Och den kan skriva en rubrik för krönikan jag jobbar med, om jag själv har svårt att hitta på en. Det blir lite konstigt, men det får duga.
Jag är inte längre rädd för att AI ska sno mina idéer eller börja skriva bättre böcker än jag gör själv. Varje gång den försöker skriva en skönlitterär text eller ett filmmanus blir det oerhört generiskt och långtråkigt. Ingen originalitet och inga överraskningar – förutom när den är på det humöret, och slår till med någonting helt huvudlöst. Dessutom gör den förvånansvärt mycket språkfel och särskrivningar på svenska och finska, den fungerar fortfarande bäst på engelska.
Självklart finns det hotbilder och risker med AI. Men jag väljer att, åtminstone än så länge, se möjligheterna och använda mig av de verktyg som gör mitt jobb lättare och roligare. Låt chattbotten göra de trista uppgifterna, så kan vi författare koncentrera oss på det som är vår superkraft och spjutspetskompetens: Vår mänsklighet och vår fantastiska, fasansfulla fantasi. ■
Matilda Gyllenberg
Matilda Gyllenberg, författare samt dramaturg och journalist på Yle. Vid sidan av mitt jobb är jag mamma till tre barn. Jag har också en man. Och en katt. Bild: Niklas Sandström/Förlaget.