Att skriva för att läsa – eller tvärtom?
”Vår egen klokhet börjar där författaren slutar” skriver Marcel Proust i sin lilla skrift ”Om läsning” (översatt av Vibeke Emond), och fortsätter möjligen just därför sin karriär med att skriva verket som – bildligt och dessutom nästan bokstavligt – aldrig tar slut.
Men i sak har han förstås rätt. Det är inte verken vi läser som förändrar oss. Det är vad vi gör av verken vi läser. Böckerna vallar inte runt sina läsare som viljelösa kreatur. En bok är bara en skylt som pekar ut en eller flera riktningar och den läsare som råkar vara just ett viljelöst kreatur blir bara stående.
Det säger förstas en del i sammanhanget att Proust lilla självständiga skrift från början var tänkt att bli ett förord till John Ruskins ”Sesame and Lilies”. Men läsaren Proust skrev sig helt enkelt förbi uppdraget. Puritanen Ruskin var en användbar idol som Proust läste, men inte för att läsa, utan för att skriva. Eller som Sara Danius uttrycker det i en recension av Prousts lilla skrift: ”Prousts inledning står också̊ fri från sitt ursprung, – ungefär som när en satellit lämnar sin omloppsbana och störtar ut i rymden.”
Att skriva och läsa är på många sätt ett och samma. Man skriver för att man läser. Så är det i varje fall för mig. Men länken mellan de två aktiviteterna kan vara både självklar och väldigt diffus.
Den stora skillnaden mellan läsningen och skrivandet är att det senare är konkurrensutsatt. Problemet med att säga något väsentligt om läsning är att så många har hunnit före och sagt det så bra. Proust sammanfattar: ”Det finns kanske inga dagar i vår barndom som vi har upplevt så fullständigt som dem vi trott oss ha lämnat utan att uppleva, dem som vi tillbringat med en favoritbok. Allt det som tycktes fylla dagarna för andra och som vi sköt från oss som ett tarvligt hinder för ett gudomligt nöje: leken som en vän kom och ville ha oss med i mitt i det mest intressanta avsnittet, det besvärande biet eller solstrålen som tvingade oss att lyfta blicken från bokens sida eller byta plats.”
Både läsandet och skrivandet är också aktiviteter som utifrån förefaller bedrägligt lugna, men som gör anspråk på stora delar av den begränsade tid man har att tillgå i ett liv. Det är inte alltid så enkelt att balansera dem mot varandra.
Jag kan känna igen mig i författaren Anneli Jordahl, som liksom jag debuterade skönlitterärt först i fyrtioårsåldern. I den fina essäboken ”Orm med två huvuden” skriver hon att hon numera har bråttom. Det gäller att skriva medan tid och liv fortfarande är. Trivialiteter får inte stå i vägen. Det enda som egentligen duger bredvid skrivandet är läsandet: ”Vilandet är omöjligt om jag inte i vilan läser något som kan leda mig framåt, en författare som får mig att tänka till eller förmedlar något jag inte redan vet, helst i en inspirerande form.”
Läsandet kan också vara det som står emot skrivandet. Skrivandets lustfyllda motpol. ”Jag är mer läsande än skrivande.” skriver Jordahl. ”Det är som att häva en naturlag. Driften att läsa är fundamental, en naturkraft. Går det att bli en bra författare för en som föredrar att läsa framför att skriva?”
Men å andra sidan finns det också en trygghet i att veta att man aldrig någonsin kommer att hinna läsa eller skriva allt man vill. ■
Sebastian Johans
Sebastian Johans är konst- och litteraturkritiker och författare. Hans senaste roman Döden och Kerstin kom 2023. Författarporträtt: Severus Tenenbaum.