Vad ska vi ha litteraturfestivaler till?
Här är en fråga.
Handlar litteraturfestivaler egentligen om litteratur? Eller är de bara ett slags pseudointellektuella miljöer?
Frågan ställs av Expressens kulturchef Victor Malm, som tycks vara ute på krigsstigen mot festivalerna. I fjol skrev han en rapport från Norsk Litteraturfestival i Lillehammer och konstaterade att festivalerna håller på att förvandla litteraturen till ”event och jippo”, där man betalar för dyr öl medan författare sitter och snackar. Alltså ungefär som en rockfestival, men för böcker.
Victor Malm var också kritisk i ett nyhetsbrev i Expressen nyligen. Där skrev han att ”en litteraturfestival är ungefär som en realityserie – en simulering av litteratur på samma sätt som reality är en simulering av liv”.
Jag förstår Malms oro. Han är i grunden kritiker och han ser hur litteraturen håller på att förvandlas till en underhållningsform bland andra, där författare sitter på scener och myser i stället för att ta strid i samhället och med varandra. Litteraturen försvinner från dagstidningarna och in i festivaltälten. Och vem är festivalerna ens till för? Människor som inte orkar läsa böcker, som hellre dricker ett glas vin och ser en kändis? Autografjägare?
Jag startade Helsinki Lit för över tio år sedan för att Finland tills då inte hade någon internationell litteraturfestival som riktade sig till läsarna. Bokmässan, visst – det är en kommersiell plattform där litteraturen försvinner på vägen mot signeringsbordet. Förlagen vill sälja böcker och på 20 minuter ska författaren skapa köplust.
Blir det då annorlunda om man låter två författare mötas på en scen, med lite mera tid? Ja, det gör det. Särskilt om författarna har läst varandra, vilket i sällsynta fall händer. Louisiana Literature i Danmark är särskilt bra på att kuratera den sortens författarmöten.
Ibland får man faktiskt syn på litteraturen under dessa evenemang, som när jag hörde Julian Barnes hålla en föreläsning om Lorrie Moores texter för snart tio år sedan, eller när Laurie Anderson läste sina nyskrivna noveller högt i parken vid Louisiana. Knäpptyst, hundraprocentig koncentration. Den som påstår att det inte hade något med litteratur att göra måste ha en mycket begränsad uppfattning om saken.
Diskussionen påminner lite om den som just nu förs om ljudböcker, där jag tillhör skaran som anser att lyssnande faktiskt påminner om läsning. Det är inte samma sak, nej, men det är inte så väsensskilt att en lyssnad bok saknar intellektuellt värde.
När vårt musiklyssnande blev digitalt för tjugo år sedan var många musiker tvungna att hitta nya inkomstkällor. Turnéer, merchandise, undervisning, reklam… allt för att säkra brödfödan. Är det samma sak som händer med författare just nu, när ljudboken drar mattan under inkomsterna? Antagligen.
Det kan man fnysa åt, men då fnyser man också åt alla de läsare som dyker upp på dessa festivaler, och som – hemma i sina egna läsfåtöljer – håller hela litteraturbranschen på fötter.
Philip Teir
Philip Teir är programchef på litteraturfestivalen Helsinki Lit och vice ordförande för Finlands svenska författareförening.