Alternativa fakta
Kommer ni ihåg Kellyanne Conway, en minnesvärd marknadsförare? I sin egenskap av rådgivare åt sin nyinstallerade president Trump myntade hon ett uttryck som ökade försäljningen av en gammal bok med 9.500 %. Sådana snillen har vi i branschen allt skäl att lyssna till.
Det handlade om publikens storlek i Washington D.C. då Trump svors in 2017. Conway hade åkt fast för hopljuget förstorande siffror men något fel ville hon inte gå med på. Hon hade tillgång till alternativa fakta, sa hon. Här hade den nya osakligheten framfött en term som fick folk att komma ihåg Orwells 1984. Man hastade till bokhandeln för att borsta upp sina kunskaper i Newspeak.
”Skönlitteraturen är facklitteratur om människan”, stod det på glasväggen till institutionen för litteraturvetenskap vid Åbo Akademi på min tid där. I denna sentens ingick det förstås också lite morskhetsförstärkande, lite powwow. Kulturarbetare, humanister och annat löst folk, har alltid behövt behövas. Vi vet nämligen att vi går att spara bort när det blir hårda tider.
Orden på väggen står väl där än, hoppas jag. Jag skrev dit dem, och står gärna till svars. Det är ju så, att en del av facklitteraturen om människan är väldigt sårbar för nya rön. Descartes tänkte att tallkottkörteln var själens säte. Sedan visade det sig att den sitter där och producerar melatonin. Hjärtat hade hand om kärleken och dess finesser ända tills Lawrence Harvey 1628 fann ut att denna muskel var en pump. Det gamla vetandet mönstrades ut och blev medicinhistoria.
Så inte med skönlitteraturen. Den bara fylls på hela tiden. Visst sållas där också bort, oupphörligt. Böcker bleknar bort genom ytligt ordbruk, genom att sakna estetiskt mervärde, genom att skildra skeenden och göranden som ingen längre gitter förhålla sig till. Men det är inte av någon omvälvning de dör, nånting astronomiskt, som att jorden och solen bytt roller, eller att hjärtat blivit en pump.
Det är överhuvudtaget inte tiden som tär på intresset. Tiden är ingenting, som Hans Alfredson kallade sin stora åttagenerationersroman. Skönlitteraturen sparar på allt som kan komma till användning om man vill begripa sig på människan. Den spar på stora kärlekar och heroiska dater men också på repstumpar och skalbaggar. Den spar på vad Odysseus amma märker när hon blir varse hans ärr, den spar på vad Medea gör när hon har blivit mer försmådd än hon tål, den spar på Don Quijotes bekämpning av väderkvarnar, den omfattar houyhnhnmerna med samma värme som Gulliver gjorde för trehundra år sedan. Den ger en god dag i tiden.
Med sina alternativa fakta påstod Kellyanne Conway att något som inte är, är. Det var både fånigt och farligt gjort. Skönlitteratur som facklitteratur om människan är fyndigare än så. Den kan exempelvis villkora en situation. Om Gregor Samsa en morgon vaknar som skalbagge kan saken efterhand utveckla sig som följer, och så redgör Kafka för vad som följer. Det handlar om ett slags laborationer, som det kan vara skäl att överlåta åt proffs, åt författare. Don’t try this at home.
Vare därmed sagt att när regeringen nu skär med hård hand i kulturmedlen skär den också i den grundforskning kulturen utför. Kulturen har tentakler, känslospröt, som samhällskroppen bara trögt förmår skjuta ut på egen hand. I litteraturen gestaltas alternativ, också t.ex. dystopiska, till det som fått bli fakta. Får vi inte bese dem försökta, råkar vi ut för dem förverkligade. ■
Clas Zilliacus
Clas Zilliacus är skriftställare och litteraturprofessor (ÅA 1987 -2008), bosatt i Helsingfors.